Det är inte längre möjligt att prenumerera på Tvärsnitt. Sista numret av tidskriften, nummer 3-4 2011, kom i november 2011.
Gamla nummer
Enstaka nummer kan beställas från vår internetbokhandel.
Vem vill leva i nätverkssamhället?
- Det nya arbetslivet
- Eliternas roll
- Statstjänstemän, lärare och journalister i identitetskris
Bo Carlsson i SvD, 29/12 1999
"Den nya makthierarkin organiseras inte efter personer eller traditionella organisationer och företag utan mellan de nya nätverken. Högst upp i hierarkin hamnar nätverket mellan de faktiska makthavarna, längst ner i hierarkin hamnar det allmänna skitnätverket där de som inte har något att säga som kan användas längre upp i hierarkin hamnar... Resultatet blir ett klassamhälle som får industrialismens att blekna."
Rolf van den Brink & Susanna Popova i SvD, 28/1 2000
Samhällsdebatten har under det sista året översvämmats av en allt stridare ström av böcker och artiklar som behandlar olika aspekter av det som kallas nätverkssamhället, eller informationssamhället. Sociologerna Castells och Sennetts böcker har genererat många recensioner och en hel del översiktliga analyser och spekulationer angående hur det blir att leva i informationssamhället. Castells liknas av en recensent vid Karl Marx eller Max Weber, och karaktäriseras därmed som en historiefilosof av rang, informationssamhällets främste uttolkare. Informationssamhället länkas samman med en pågående globalisering, som upplevs som något så påtagligt att det svenska Riksskatteverket producerat en 700-sidig rapport om vad globaliseringen kommer att innebära för statsförvaltningens arbete.
VAD ÄR NÄTVERKSSAMHÄLLET?
För den som försöker skapa en struktur av det pågående offentliga samtalet blir förvirringen närmast total. Nätverkssamhället/informationssamhället verkar vara ett samhälle baserat på informationsteknologi, men samtidigt handlar analyserna av nätverkssamhället lika mycket om förändring av de mentala strukturerna som om den tekniska utvecklingen. Vad är det egentliga innehållet, den egentliga kärnan i informationssamhället? Har vi att göra med en ekonomisk och teknisk förändring på global nivå? Är det fråga om framväxten av ett slags "anda", en attityd eller ett förhållningssätt till samhället? Finns den "andan" i så fall i hela världen eller bara i vissa delar av västvärlden? Vilket är det grundläggande kausalsambandet bakom den förändring man beskriver? Är det globaliseringen av kapitalet som ger upphov till informationssamhället, är det Internet, förändringarna på arbetsmarknaden, eller är det något annat?
Jag vill här driva tesen att nätverkssamhället och informationssamhället faktiskt är två skilda fenomen. Jag tror dessutom att det är nätverkssamhällets återkomst som är orsaken till många av de dagsaktuella fenomen som debatteras i svenska media, och som brukar förklaras med den informationstekniska utvecklingen. Nätverkssamhället innebär en informalisering av samhällslivet, där formella strukturer och institutioner minskar i betydelse till förmån för ett gammal välkänt fenomen: personliga nätverk.
Den empiriska grunden för den tes jag vill driva utgörs här av tre skilda fenomen från de senaste årens samhälls- och idédebatt. Det är frågor som har hög aktualitet, och som knyts samman av en informalisering, även om denna tar sig olika uttryck. Det är för det första fenomenet "den nya arbetsmarknaden", där begreppet i sig kan uppfattas som en pendang till begreppet "den nya ekonomin". Det andra fenomen jag tänker ta upp till granskning är den elitkritik som har blivit alltmer utbredd under 1990talet, och som under några år tog en betydande plats i dagspressen. Det tredje samhällsfenomen jag vill diskutera, och som har kopplingar till arbetsmarknadens förändring, är den deprofessionalisering av centrala grupper i samhället som försiggått under 1980- och 1990-talen.
DEN NYA ARBETSMARKNADEN
Den mest påtagliga och närvarande aspekten av den s.k. nya ekonomin är förändringen av arbetsmarknaden. Denna förändring kan till stor del härledas från 1990-talets ekonomiska lågkonjunktur, vilken resulterade inte bara i arbetslöshet, utan också i rationaliseringar och effektiviseringar såväl inom privat som inom offentlig sektor. När lågkonjunkturen planade ut och förbyttes i högkonjunktur och sjunkande arbetslöshetssiffror fanns det viktiga företeelser i arbetsmarknadens funktionssätt som inte "återgick till det normala".
Under 1990-talet har det blivit allt vanligare med tidsbegränsade anställningar av olika slag. Det är viktigt att förstå att tidsbegränsade anställningar inte är någon enhetlig typ av anställningsförhållanden, som man ibland kan tro när man läser om "projektanställningar" som det moderna sättet att organisera arbete. Tidsbegränsade anställningar blev exempelvis mycket vanliga inom den kvinnodominerade vårdsektorn, där vikariat kom att avlösa vikariat för stora grupper, utan att någon tillsvidareanställning någonsin kom i sikte.
Över huvud taget fick förändringen av arbetsmarknaden andra konsekvenser för kvinnor än för män, som, när det svängde uppåt igen, hade lättare att återta den fasta och beständiga koppling till arbetsmarknaden som vi kommit att betrakta som normal i Sverige.
En lösare anknytning till arbetsmarknaden kan innebära maktlöshet för individen gentemot arbetsgivaren. Också för de som har arbete finns det risk att en hårdare arbetsmarknad skapar otrygghet och maktlöshet. Med den nya arbetsmarknaden har vi fått "det nya arbetslivet", och det är ingen dans på rosor. I det sista årets debatt har det talats mycket om utbrändhet, och det är uppenbarligen så att det försiggår ett ganska betydande överarbete på många svenska arbetsplatser.
I reklamvärlden, som är snabb med att uppfatta vad alla pratar om och tänker på, har man börjat integrera iden om den maktlösa och exploaterade tjänstemannen i reklamen (Nej, men, snälla Åke...). I reklamens värld är utnyttjandet av den enskilde ganska brutalt och framställs på ett sätt så att det förefaller otroligt att det kan höra till vanligheten att få en sådan behandling på sin arbetsplats. Den anställdes behov av en god relation med sin arbetsgivare, och den obalans i relationen som följer, tecknas mycket grovt, så grovt att det är omöjligt för den anställde att vara okunnig om den exploatering som försiggår. I insikten ligger fröet till uppror (något som i reklamfilmen praktiskt möjliggörs av en lotterivinst).
Är då utnyttjandet så grovt, och är vi verkligen så medvetna om att vi exploateras? Samtidigt som vi alla är överens om att utbrändhet och hunsade anställda är något icke önskvärt, något som är dåligt för den enskilde såväl som för samhällsklimatet i sin helhet, så skvallrar platsannonser och managementlitteratur om bestående kursändringar när det gäller arbetsgivarnas krav på de anställda. Flexibilitet och social kompetens krävs för den som vill ha ett arbete idag, och de anställda ska också vara utåtriktade och beredda att nätverka. Dessa egenskaper framställs i allt väsentligt som positiva, och den anda av samarbete och anpassningsförmåga som omger dem framställs, liksom nästan allt som har med nätverk att göra, som något entydigt gott.
ARBETET SOM COCTAILPARTY
En forskare som har sysselsatt sig med att analysera de ideologiska förändringarna på arbetsmarknaden, och som är starkt kritisk till dem, är sociologen Richard Sennett. Sennetts perspektiv är individens, och han hävdar att förändringarna på arbetsmarknaden är nerbrytande för karaktären, att de skapar alienation och rotlöshet. Han analyserar industrisamhällets kontrollmekanismer och visar hur de i den nya ekonomin förbytts i sin motsats.
Taylorismen tog ifrån individen allt övergripande ansvar, delade upp arbetstid och arbetsuppgifter i små stycken, och reglerade varje liten del formellt (uppgift x bör lösas på y sätt och ta p antal minuter i anspråk). Industrisamhället skapade rutiner för arbetet, och rutinisering och formalisering av arbetet var redskapen för att disciplinera arbetskraften.
På den nya arbetsmarknaden finns helt andra strategier för att disciplinera arbetskraften. I stället för rutiner skapas föreställningen att det hos individen ska finnas en ständig beredskap att befatta sig med vilket problem som än aktualiseras. Specialister och funktionsuppdelning av arbetsuppgifterna existerar inte, och inte heller tydliga formella hierarkier. Chefer förvandlas till ledare, utan tydligt ansvar för de anställda. Ingenting på arbetsplatsen eller i arbetet är beständigt, och de formella regler som styr verksamheten är få.
Varför är nu denna ideologiska utveckling problematisk? Vad är det som bryter ner individen och skapar maktlöshet? Jag tror att problemen uppstår som en konsekvens av en mycket långtgående informalisering av arbetslivet, samtidigt som det nätverk som uppstår på arbetsplatsen aldrig tillåts att bli beständigt. De anställda kan ju inte tillåtas att bilda grupper där den interna gruppdynamiken överflyglar arbetsgivarens intressen. De förväntas anlägga den attityd till arbetsplatsen, cheferna och arbetskamraterna som man vanligen skulle förvänta sig i ett socialt sammanhang, men - och detta är ett viktigt men - de ska inte utveckla beständiga relationer till omgivningen.
Den moderna arbetsplatsen ska inte likna en familj, med chefen som fader, som i den patriarkala modellen, utan den ska snarare likna ett cocktailparty, där minglandet förhindrar att djupare relationer uppstår, samtidigt som spelets regler kräver socialitet och ett ständigt leende på läpparna. En sådan arbetsplats pålägger den anställde alla de plikter som en individ har mot sin familj och tar hela hans/hennes person i anspråk, samtidigt som den inte ger den trygghet som ett sådant ansvar rimligen berättigar till.
Flexibilitet uppfattas också i det nya arbetslivet (åtminstone för vissa skikt av de anställda) rent handgripligt som en beredskap att byta arbete eller flytta med arbetsplatsen, och därmed också byta bostad, grannar och umgängeskrets. Det är inte förvånande att ett arbetsliv som exploaterar de anställda på detta sätt skapar frustration och utbrändhet i högre grad än den patriarkala modell som av en anställd krävde lojalitet med cheferna och vett att veta sin plats och nöjaktigt sköta sina arbetsuppgifter. Den typen av arbetsplats bygger på existensen av synliga och solida hierarkier, medan den idealtypiska "flexibla" arbetsplatsen snarare bygger på osynliga och obeständiga hierarkier.
Varför är då inte missnöjet med det nya arbetslivet starkare och mer utbrett än det är? Borde inte majoriteten av de som arbetar i "det nya arbetslivet" ha genomskådat dess funktionssätt? Varför accepteras påbuden om flexibilitet och social kompetens som något positivt?
INSTÄLLT UPPROR
En rimlig förklaring är att stora delar av arbetskraften fortfarande står utanför det nya arbetslivet, och i stället befinner sig på arbetsplatser där flexibilitetsideologin inte gjort sitt inträde, eller där det finns ett betydande motstånd mot den. Professionella grupper är inte villiga att låta sin kompetens utsättas för subjektivisering, eftersom deras kompetensmonopol inom det område de behärskar är grunden för självständighet och kontroll över arbetet.
På småföretag eller företag med stark lokal anknytning har de långvariga nätverksrelationerna och de tydliga hierarkierna fortfarande en stark ställning, medan de sociala aspekterna av "toyotism" och andra liknande managementideologier har svårt att slå igenom just på grund av detta. Vissa av den flexibla arbetsplatsens drag är oförenliga med en industriarbetsplats, som fortfarande kräver rutiner, och där en stor del av arbetskraften helt enkelt går hem vid en viss tidpunkt och vars vidare tillgänglighet inte är i företagets intresse. Exploatering kan ske i form av beordrad övertid, men när denna är fullgjord finns ingen skyldighet för den anställde att stå till företagets tjänst.
Det finns emellertid också en annan förklaring. Inom de områden där flexibilitetsideologin verkligen har gjort sitt inträde, existerar den på två nivåer, på en normativ nivå, och på en praxisnivå. När flexibilitetsideologin existerar som praxis fungerar den demoraliserande, ger upphov till frustration och känslor av otillräcklighet. Det är emellertid inte säkert att alla på en arbetsplats omfattas av flexibilitetsideologins praxis.
Det bästa skyddet mot en sådan ideologi för individen är nämligen existensen av "riktiga" stabila nätverkrelationer: existensen av tacksamhetsskulder, väntjänster och lojaliteter, som gör egentlig efterlevnad av normsystemet obehövlig. För den framgångsrike nätverkaren, den som verkligen besitter social kompetens, är alltså talet om social kompetens och flexibilitet inte ett hot, utan helt enkelt en ideologi, som inte har någon praktisk betydelse för karriären eller anställningstryggheten
Därmed skapas också en elit på den flexibla arbetsplatsen, samtidigt som andra grupper på samma arbetsplats disciplineras till hörsamhet av flexibilitetsideologin. En medveten norm om social kompetens ger i kombination med utövad social kompetens upphov till nya makthierarkier.
ELITERNAS UPPROR
Under de sista åren har de politiska och ekonomiska eliterna varit utsatta för en kritik i den allmänna samhällsdebatten som genom sin existens visar på ett legitimitetsproblem. Under det sena 1990-talet förekom en allt intensivare debatt och diskussion kring den politiska eliten och dess sätt att hantera offentliga medel. En allt stridare ström av "affärer" nådde media: "Sahlinaffären", "Marjasinaffären", etc.
Under några år var den avslöjande journalistiken så vanligt förekommande att en viss mättnadsnivå uppnåddes. Det finns dock fortfarande en pyrande elitkritik, något man kan exemplifiera med de offentliga grälen om förmåner och löner för chefer i svenska börsnoterade företag. Om fokus för några år sedan låg på den politiska eliten får nu också näringslivseliten sin beskärda del av kritiken. Det tycks vara en del av "tidsandan" att kritisera eliten för dålig moral och bristande verklighetsuppfattning.
Vad beror då detta på? Om man inte utan vidare kan hänföra fenomenet till pressbevakningen enbart, varför är det just nu som missnöjet med eliterna breder ut sig? Har det skett förändringar i samhället som framkallat missnöjet? Jag tror att det har skett eller håller på att ske sådana förändringar, och att de är av flera slag:
För det första är elitkritiken rimligen betingad av 1990-talets lågkonjunktur och dess vida konsekvenser för samhället. Den höga arbetslösheten under 1990-talets första hälft, parad med neddragningar inom den offentliga sektorn, intensifierade samhällets totala behov av pålitliga personliga nätverk. När staten och kommunerna inte längre kunde eller ville ta sitt ansvar för den sociala tryggheten, blev människor exempelvis i glesbygden, hänvisade till den utbytesekonomi som ligger som en undertext under den vita, synliga ekonomin.
Detta är intressant eftersom utbytesekonomin faktiskt är nätverksberoende. Man byter inte bilreparationer mot älgkött om man inte känner varandra, eller åtminstone har en gemensam bekant. Detta beror både på bristen av öppet förmedlad information om tillgången på sådana varor och tjänster, och på nödvändigheten av ett visst personligt förtroende mellan parterna.
Man kan tänka sig att arbetslöshet och en kärv privatekonomi gjort det tydligt för många människor att samhällets elit också deltar i en sådan utbytesekonomi, fast utbytet för dem baserar sig på mycket mer substantiella resurser, resurser som rätteligen ägs av medborgarna. Samtidigt har lågkonjunkturen under 1990-talet naturligtvis skapat ökade klyftor mellan eliterna och folket. När den offentliga sektorns åtaganden minskade och nedskärningarna drabbade redan svaga grupper i samhället, var det svårt för gemene man att få ihop denna utveckling med de samhälleliga eliternas beteende, som tycktes utmanande slösaktigt.
ELITERNA FÖRENAR SIG
För det andra är elitkritiken betingad av reella förändringar inom den offentliga elitens kultur och normsystem. I Sverige har vi haft en internationellt sett unik situation under 1900-talet, då vi har haft två separata eliter i samhället topp: en politisk och en ekonomisk elit. Det förindustriella samhällets elitgrupp, eller vissa familjer inom denna elitgrupp, har reproducerat sig och finns kvar i den ekonomiska eliten.
Denna grupps maktsfär utbreddes inte till de demokratiska politiska institutionerna. I stället tillskapades en ny elitgrupp, en "folkhemselit", som tog makten över det politiska beslutsfattandet samt även över fackföreningsrörelsen. Egentligen är det rimligast att säga att gruppen innefattar såväl politiker som tjänstemän.
De två eliterna har under stora delar av 1900-talet existerat sida vid sida, utan att överträda den osynliga gränsen mellan sfärerna. Den politiska eliten har haft tydliga förhållningsregler för sitt agerande, genom existensen av lagar och förordningar som reglerar bland annat hushållningen med allmänna medel. Det har alltså varit svårare för den politiska eliten att dra nytta av de resurser de haft att disponera för att reproducera och utvidga sina nätverk. Jag påstår inte att ett sådant resursutnyttjande aldrig någonsin har skett, men det har försvårats av den offentliga sektorns ideologi och regelverk.
Under 1990-talet har gränsen mellan de två eliterna blivit ifrågasatt, framför allt genom ett ifrågasättande av den offentliga sektorns särart. Kraven på ökad effektivitet inom det offentliga har parats med ett införande av förhållningssätt, och inte minst ett språk, som härstammar från företagsekonomiskt tänkande. Detta tänkande har också fått konsekvenser för den politiska elitens rollmönster. Politikerna har i ökad grad fått en roll som liknar företagsledarrollen, de har på ett tydligare sätt fått en roll som är relaterad till samhällets förmåga att "gå med vinst". Förändringen är rimligen sprungen ur de konkreta krav som ställs på den beslutsfattare som tvingas genomföra hårda sparbeting.
Problemet är att demokratins krav på politiska elitens handlande inte alltid är kompatibla med den nya politikerrollen. En kommunpolitiker som önskar att nya företag ska etablera sig i hans/hennes kommun, kan frestas att uppföra sig som en företagsledare som är sysselsatt med en merger. Ett sådant beteende, som skulle kunna innefatta periodisk mörkläggning av förhandlingarnas utveckling, underhandslöften om ekonomiska fördelar och kanske också försök till fraternisering med företagsledningen, är inte alls kompatibelt med sådana principer för offentlig förvaltning som genomskinlighet, oväld och demokratiskt fattade beslut om de offentliga resursernas användning.
Här blir det nya rollmönstret upphov till en krock, och i förlängningen till en sammansmältning av de två eliternas funktionssätt. Gränsen mellan den offentliga elitens kultur och den privata är inte längre så kristallklar. Det finns viss möjlighet att de två eliterna genom olika former av allianser, kommer att (precis som i andra länder) bilda en mer enhetlig grupp.
GLOBAL ELIT
För det tredje finns det vissa tecken som tyder på en internationalisering av eliten, eller åtminstone ett anspråk på en internationalisering. Detta gäller både den politiska och den ekonomiska eliten. Våra nationella eliter håller på att vänja sig vid att jämföra sina villkor med de villkor som råder i andra länder, och de håller också på att anta ett anspråk på att kunna betrakta sig som en del i en internationell elitgrupp. Detta är särskilt tydligt inom näringslivet, där den uppfattade globaliseringen av det ekonomiska livet också innefattar en uppfattad globalisering av företagsledningarnas arbetsmarknad.
Vi har under de sista åren haft en återkommande debatt om det rimliga i lönevillkor och förmånen för styrelser och vd: ar i svenska börsnoterade företag. Det är en debatt som naturligtvis också hämtar näring i de upplevda skillnaderna mellan de tillåtna löneökningarna för majoriteten av arbetskraften, och löneökningarna för näringslivets toppar. De som försvarar belöningssystemen inom näringslivet har framför allt ett argument för de höga nivåerna: de är högre utomlands.
En annan tendens till internationalisering av eliten kan skönjas inom statsförvaltningen. Här är Sveriges inträde i EU katalysatorn. EU-inträdet medförde många förändringar inom statsförvaltningen, och en av dem är öppnandet av en ny arbetsmarknad för den offentliga sektorns elit.
Inom utrikesförvaltningen har denna konkurrens om de anställda redan gjort sig påmind. Det är också intressant att fundera över vilka konsekvenser det ökade resandet från svenska myndigheter till Bryssel fått för den offentliga elitens identitet och självuppfattning. Det råder ju stora skillnader mellan vårt svenska offentliga ethos och den förhandlingskultur, typisk för den klassiska diplomatin, som råder inom EU:s beslutsfattande organ.
En internationalisering av den svenska eliten behöver inte med nödvändighet vara något ont i sig. Det är emellertid oroande ur en synvinkel, nämligen om man anlägger ett antropologiskt perspektiv på konsumtion av samhällets resurser. Enligt Mary Douglas & Baron Isherwood kan konsumtionsbehovet hos olika grupper förstås som ett uttryck för ett behov av att identifiera sig med den grupp man anser sig tillhöra, eller vill tillhöra.
Konsumtionen är sammanhållande, det vill säga, vad som sätter ramarna för konsumtionen är vem man umgås med och vem man har en utbytesrelation med. Om detta resonemang är riktigt är internationaliseringen av vår svenska elit något ganska oroande. Det är intressant att fundera över konsekvenserna för samhällets resursfördelning när våra svenska eliter, som under det senaste århundradet blivit mer svenska än de kanske någonsin tidigare varit, nu söker skapa band till grupper utomlands med betydligt högre anspråk på makt och resurser. Vad händer då med eliternas syn på det svenska samhället och dess utveckling?
DE PROFESSIONELLA
Ovan har jag sökt peka på ett par tydliga trender i samhällsutvecklingen, som på många sätt kan upplevas som ganska hotande. Få eller inga läsare anser väl att formella regler på arbetsmarknaden bör ersättas med personliga förbindelser. Få eller inga av läsarna bejakar förmodligen ett samhälle styrt av en enhetlig elitgrupp, vilkas medlemmar söker sin legitimitet i de goda förbindelserna med andra medlemmar av eliten och inte i en medvetenhet om sin roll i den svenska samhällsutvecklingen. Vad är det då som hindrar en sådan utveckling att bli verklighet? Finns det tydliga stoppklossar, som kan tänkas fungera som motvikt i denna utveckling?
En av de institutioner som uppenbarligen fungerar som en motvikt i utvecklingen är existensen av professionella grupper, som har tydlig värderingsgrund för sitt handlande, och vars identitet är beroende av normer om hur ett arbete skall utföras och vilken deras roll i samhället är. Det finns ganska många sådana kollektiv i det västerländska samhället: läkare, journalister, lärare, domare, präster, etc. Inom en profession finns formella och informella regler till stöd för handlandet, ofta formulerade som en mer eller mindre medveten yrkesetik. Baksidan av denna etik kan vara en "kåranda" i negativ bemärkelse.
Många av de här grupperna har utgjort viktiga stöttepelare för statens ambitioner att forma en positiv samhällsutveckling, och det kan också sägas att professionerna har varit normgivande på viktiga områden under 1900-talet. De har utvecklat expertstatus i kraft av fackkunskaper eller leistungswissen. Professionerna är alltså intimt förknippade med det moderna.
Vad händer då med professionerna i nätverkssamhället eller det postmoderna samhället? Det intressanta är att professionerna, trots den allt större betoningen på utbildning, tycks försvagas på vissa punkter. Den aspekt av professionsstatus som jag här uppfattar som central är förmågan att upprätthålla en objektiv värdegrund. Med objektiv värdegrund avser jag sådana företeelser som objektiva kvalitetsmått för arbetet man utför.
Det paradoxala håller på att inträffa att fastän samhället ställer allt högre krav på formell utbildning, vilket i någon mening kan uppfattas som en tendens i riktning mot högre professionalisering, är det allt svårare att säga vilken den egentliga sakliga kompetensen inom vissa yrken är, och vilka reglerna är för hur yrket får utövas. Detta kanske inte kan sägas gälla alla professioner, men kanske några av de viktigaste och mest inflytelserika när det gäller att forma samhällets självsyn.
Exempel på grupper som visar olika tecken på att deprofessionaliseras i denna bemärkelse är lärare, journalister, konstnärer och forskare. De yrkesgrupper som nu i en mening deprofessionaliseras, är grupper som har en viktig roll i att skapa vår identitet, vår självsyn. Grupper som på något sätt uttrycker "vilka vi är" i det svenska samhället och ytterst har uppgiften att slå vakt om demokratins fortgående håller på att berövas eller beröva sig de absoluta måttstockarna för sin verksamhet.
KLASSISK STATSTJÄNARE
Den yrkesgrupp som kanske förändrats mest under de senaste decennierna är statstjänstemännen. Det är också tjänstemannarollen som tydligast uppvisar tecken på att ha förändrats på grund av medvetna och ideologiskt grundade beslut. Detta kan förstås som en konsekvens av statstjänstemännens närhet till makten. När samhället genomgår en medvetet styrd förändring, påverkas först de som sitter närmast förändrarna, d.v.s. politikerna och ideologiproducenterna. Därmed kan man också, genom att studera statstjänstemannarollens utveckling, få en viss inblick i vad som ska ersätta de professionella gruppernas referenspunkter.
Den tjänstemannaroll som vi idag uppfattar som den klassiska ämbetsmannarollen har sina rötter i 1800-talets liberalism, och skapades som ett led i det liberala projektet: att garantera medborgarna delaktighet i en rättsstat, där individens reella rättigheter inte var betingade av social ställning och sociala kontakter.
Den klassiska ämbetsmannarollen inbegriper ett visst administrativt självstyre, parat med en lönenivå som hade till syfte att göra tjänstemännen oberoende av extraförtjänster. Oväld är en viktig förutsättning för den klassiska ämbetsmannens legitimitet, liksom tjänstemannens förmåga att agera i enlighet med lagar och regelverk. I den klassiska ämbetsmannarollen finns inte rum för godtycklighet eller egentligt beslutsfattande.
Det viktiga elementet här är just den positiva värderingen av formaliserade regler, som i denna idétradition får en överhöghet över såväl tjänstemannens som den enskilde politikerns egna beslutsfattande. Med formaliserade regler förstås, som ni säkert kan förstå, ofta lagen. Det sätt att styra förvaltningen som hörde ihop med en sådan tjänstemannaroll var regelstyrning.
I en mening är den offentliga sektorns rationalitet och funktionssätt, som den såg ut under det tidiga 1900-talet, att betrakta som en slags undantagstillstånd, som kanske också är en historisk parentes. Förvaltningarna var mycket hårt regelstyrda hierarkier, och kraven på objektivitet och byråkratisk rutinmässighet i besluten högt. Statstjänstemän hade såsom varande allmänhetens tjänare inte strejkrätt eller förhandlingsrätt. Statstjänstemannakarriären var en livstidskarriär: tjänstemännen var oavsättliga. På ett flertal sätt gjordes det klart för allmänheten, såväl som för politiker och som för tjänstemän själva, att det innebar särskilda förpliktelser och rättigheter att arbeta för det svenska folket.
Under de senaste decennierna har tjänstemannarollens särart blivit alltmer utsuddad och vag. Denna utveckling innehåller flera element som går att skilja från varandra, och som inte med nödvändighet har samma bakgrund eller orsak. Den stora expansionen av den offentliga sektorn under 1960- och 70-talen bäddade för ett utsuddande av gränsen, när allt fler människor med olika utbildningar och bakgrunder kom att arbeta inom förvaltningen. Organisationerna blev komplexa. Nya myndigheter tillkom och existerande myndigheter växte.
Därmed blev det också allt svårare att regelstyra myndigheterna. En klassisk förvaltningsform blev alltmer tungrodd och besvärlig, samtidigt som det offentliga påtog sig uppgifter som inte gav tjänstemännen möjlighet till traditionell myndighetsutövning. I dag är "service" till medborgarna i olika former ett lika viktigt element i förvaltningen som myndighetsutövning.
MODERN STATSTJÄNARE
Under 1960- och 1970-talen kom också tjänstemannarollen från olika håll att uppfattas som en otidsenlig företeelse, som man av olika orsaker önskade förändra. Det ansågs också att samhällets demokratisering krävde en utveckling i riktning mot tydligare styrning från de politiker som valts av folket. Det upp kom en allt mer högljudd byråkratikritik: den gamla överhetsstatens ombud kritiserades för principrytteri och stelbenthet.
En medveten förändring av tjänstemannarollen inleddes, som innefattande arbetsrättsliga förändringar, förändringar i tjänstemannens straffrättsliga ansvar, förändring av kompetenskrav, samt en tydligare politisering av förvaltningarnas arbete. Alla de här förändringarna innebar tillsammans en väg bort från principerna om förvaltningens självständighet som ett hinder för politiska moden och grundlagsstridiga politiska beslut.
Under 1980- och 90-talen har så ytterligare en utveckling skett, som på vissa punkter stärkt den inledda förändringen, och på andra ändrat dess riktning. Statstjänstemannarollens utveckling har blivit ett led inte i en expansion utan i en krympning av den statliga sektorn. Nedskärningarna har inte bara påverkat den offentliga sektorns storlek, utan också givit nya perspektiv på vad det är att arbeta inom statlig förvaltning. Anställningstryggheten och den livslånga karriären är inte längre någon självklarhet.
Kronans kaka är liten och osäker, vilket i sig är en dålig grund för statstjänarnas lojalitet. Samtidigt har den statliga sektorn genomgått en ideologisk förändring. 1990-talets nedskärningar har gått hand i hand med nya förvaltningspolitiska vindar, som blåst in det övergripande värdet effektivitet i statsförvaltningen. Samma utveckling har gjort sig påmind i många andra europeiska länder, det är alltså inte fråga om ett unikt svenskt perspektiv. Effektivitet är naturligtvis ett mycket viktigt medel för att göra det bästa av en situation där resurserna krymper.
Samtidigt som effektivitet blev ett viktigt mål med förvaltningen, förde man in nya synsätt i förvaltningspolitiken, som var hämtade från det företagsekonomiska fältet. Förvaltningen skulle se på medborgarna som sina kunder, och på regeringen som sina ägare. Med detta synsätt blir förvaltningens uppgift att så effektivt som möjligt implementera ägarnas beslut till kundernas fromma. Statstjänstemannens främsta dygder har övergått från att vara omutlighet och objektivitet till att vara effektivitet och förmågan att hushålla med resurser. Om statstjänstemannen inte utför denna uppgift nöjaktigt hotar besparingsbeting och i förlängningen uppsägning.
MARKNADSLOGIK PÅ FEL PLATS
Var i denna utveckling ligger då förlusten av referenspunkter? Är det inte viktigt att de offentliganställda hushållar med de resurser som tillhandahålls av oss medborgare? Jo, men samtidigt är effektivitet inte egentligen ett objektivt mål, utan ett medel, med vilket man uppnår andra uppställda mål. Det är viktigt att använda offentliga medel på ett optimalt sätt, men det är inte det som är målet för deras användning, utan målet är en hög eller åtminstone acceptabel standard på våra offentliga åtaganden: sjukvård, skola, vägar, utbildning, etc.
Problemet med den offentliga sektorns ideologiska förändring, och kanske särskilt med statstjänstemannarollen, är att den effektiva förvaltningen, grundad på företagsekonomiska principer, tenderar att utradera den offentliga sektorns särart. Det unika i att tjäna medborgarna (som för övrigt, vilket professor Lennart Lundquist påpekar, inte är förvaltningens kunder utan ägare) genom att upprätthålla objektivt givna regler, är inte längre grunden för uppdraget. Detta måste uppfattas som en farlig förlust av viktiga värden i ett demokratiskt samhälle.
Vilka värden som inträder i stället kan inte med säkerhet anges, eftersom det ekonomiska livet inte har någon sådan objektiv värdegrund. Följer man denna till dess naturliga slutpunkt, kommer man fram till den övergripande mekanismen utbud-efterfrågan, som är centralpunkten i neoklassisk ekonomisk teori. Att denna mekanism inte kan tjäna som ett värde som vägleder samhällets utveckling, torde för de allra flesta stå klart.
Bristen på fastlagda värderingar som kan vägleda tjänstemannens arbete blir ett reellt hot i en situation där mycket av den förvaltningspolitiska utvecklingen tycks handla om att myndigheter ska konkurrera med den privata sektorn om att erbjuda kunderna det de efterfrågar till ett så lågt pris som möjligt!
En av orsakerna till fenomenet deprofessionalisering är inträngandet av utbuds och efterfrågemekanismen i allt större del av samhället. Om det finns efterfrågan på reklam eller propaganda i en form som utger sig för att vara journalistik, varför ska det då inte uppstå sådan? Det är ju "naturligt" att det uppstår utbud som svar på efterfrågan. Om det finns ett utbud av forskning på svenska universitet, är det då inte rimligt att det svenska näringslivet och de svenska kommunerna får avgöra vilken forskning som är viktig (och som man därför ska betala) och vilken som inte är det? Det finns väl ingen anledning att utföra sådan forskning som inte efterfrågas.
Ett sådant tänkande bidrar till att deprofessionalisera de ovannämnda grupperna i samhället, genom att rycka undan den värdegrund på vilken de står. Detta är att betrakta som en subjektivisering av professionerna. När professionernas arbete utsätts för en bedömning genom utbudsefterfrågemekanismen uppstår inte några perfekta marknader.
Det som förstärks genom införandet av marknadstänkandet är inte idealtypen marknad utan idealtypen nätverk. För att kunna klara sig på den nya marknaden, utan att utsätta sig en förödande konkurrens, tar individen sin tillflykt till ett klassiskt medel för att "sänka transaktionskostnaderna", och det medlet är nätverk. Så är det och så har det alltid varit. Skillnaden är att vi i dagens Sverige håller på att montera ner "stoppen", de formella hindren för individen att agera enligt nätverkets logik. Detta gör vi genom att införa marknadstänkande, och det är farligt för demokratin.
VAD ÄR DET SOM HÄNDER?
Det har blivit dags att summera, och dra ut de viktiga trådarna ur analysen av nätverkssamhället. Jag ska försöka att svara på tre mycket viktiga frågor om det jag vill kalla "det svenska samhällets återgång till nätverkssamhället".
Huvudtesen i denna artikel är att viktiga delar av det svenska samhället är på väg att informaliseras och avinstitutionaliseras. Det senare begreppet kan leda tankarna fel, då det egentligen inte är fråga om en nedmontering av alla institutioner som bär upp samhället, utan endast av formella sådana. Informella institutioner ökar i stället i betydelse, på de formellas bekostnad. Samhällets organisationsnivå sjunker inte, men befintliga organisationer slutar att fungera i enlighet med fastlagda regler och objektiva värdeskalor.
I stället fungerar de i enlighet med de individuella aktörernas naturliga benägenhet att skapa trygghet och förutsägbarhet, och förbättra sin position: i enlighet med interaktionssättet nätverk. Sålunda ersätts formella rutiner med flexibilitet, behörighet med social kompetens, sakkunskaper med följsamhet och tjänstemannaetik med effektivitet.
Vad är då denna nätverkslogik som här framstår som gökungen i boet? Jo, det är den rationalitet i enlighet med vilken sociala relationer fungerar, en rationalitet byggd på gåvoutbyte, samlande av socialt kapital och personligt förtroende. I nätverkssamhället uppmuntras individen att värna om det sociala kapitalet och att se det som den viktigaste resursen i tillvaron.
Individen ska inte förlita sig på sina sakkunskaper i arbetslivet (de kan snart vara omoderna), på någon abstrakt socialförsäkringslag (den gäller inte om kommunen har dåligt med pengar), hellre då på familjen, chefen och den egna förmågan att samarbeta.
I nätverkssamhället har individen inte förtroende till parlamentarism som princip (vilket är att betrakta som system trust) utan till den politiker han/hon har röstat på i personval (vilket är att betrakta som personal trust). Viktigast i nätverkssamhället är att förmera detta förtroende, och att upprätthålla de relationer på vilka individens lycka och framgång består. Detta är så viktigt att det överflyglar alla andra mål och fasta värden.
VILKEN ÄR ORSAKEN?
I många fall finns det dock klara kopplingar mellan den informalisering som jag beskrivit ovan och den globalisering som blir en konsekvens av IT-revolutionen. Det är ingen slump att termen nätverkssamhälle och termen informationssamhälle verkar vara utbytbara i debatten. I ett av de inledande citaten i denna artikel kritiserar Rolf van den Brink och Susanna Popova de nya maktmedel som uppstår som en konsekvens av Internet. Den exklusivitet och slutenhet som präglar makthavares personliga nätverk flyttar lätt över till det nya mediet Internet.
I slutna informationsnätverk på Internet färdas den betydelsefulla informationen ännu fortare och mer effektivt än den någonsin gjorde per brev eller telefon. Skillnaden mellan den som äger medlemskap i ett sådant informationsnätverk och den som söker sin information fritt på Internet är enorm. Verkligt betydelsfull kunskap, av den typ som ger människor makt och resurser i utbyte, ligger inte utlagd för vem som helst att ta del av.
Tekniken förändrar visserligen förutsättningarna för informationsflödet. Men man kan också se att det i grunden är samma typ av personliga relationer som ligger till grunden för elittillhörighet. Att fenomenet elitnätverk i sig är nytt är svårt att påstå. Samhället blir varken mer eller mindre demokratiskt på grund av internet. Allt beror på hur vi använder det nya mediet.
När det gäller de förändringar jag har diskuterat i denna artikel har jag funnit det betydligt lättare och mer trovärdigt att förklara dem med andra fenomen än IT-revolutionen. Man kan se utvecklingen som betingad av två ganska påtagliga fenomen: konjunkturcykeln och en medveten ideologisk förändring i riktning mot marknadstänkande.
Kanske finns det andra viktiga förändringslinjer i det svenska samhällets utveckling som lättare låter sig förklaras med den globala teknoekonomiska utvecklingen. Det bör dock sägas att "talet" om denna globala teknoekonomiska utveckling har lika stor del i skapandet av förändringen som de praktiska företeelser som avhandlas av de som talar. Liksom Marx uttolkare och efterföljare skapat den stora dikotomin mellan feodalism och kapitalism, och Webers uttolkare skapat myten om rationella kapitalister och byråkrater i järnburar, vilka tankeelement man måste hålla för grundläggande i det moderna västerländska samhällets självbild, håller Castells uttolkare nu på att skapa det postmoderna samhällets självbild.
Inom tio år kommer vi sannolikt att ha accepterat och etablerat denna självbild, själva omfånget på talet borgar för en sådan utveckling. I den förut omnämnda rapporten från RSV dras riktlinjerna för den svenska skatteförvaltningens strategier i nätverkssamhället upp. Här är det inte bara de globala penning- och varuströmmarna och dessas beskattning som tas upp i analysen, utan även sådana företeelser som individens identitet och krisen för den patriarkala ordningen och familjen.
Enligt min mening bidrar denna typ av framtidsförutsägelser, utan säker empirisk grund men med stora anspråk, aktivt till att skapa det de beskriver. Det finns all anledning att förhålla sig kritiskt till dem, och att ställa sig frågan vad det egentligen är som skapar samhällets förändring och vem konstruktionen nätverkssamhället gagnar? Är samhällsförändringen betingad av en ohejdbar teknisk revolution? Eller är den att betrakta som en ideologi, medvetet skapad för att dölja det som verkligen försiggår, en refeodalisering av samhället?
VILKA BLIR KONSVEKVENSERNA?
Refeodalisering är ett begrepp som för en historiker är mycket starkt, men som kanske inte betyder så mycket för andra läsare. Vad menar jag då med refeodalisering och varför använder jag denna term för att beskriva nätverkssamhällets uppkomst?
Det kanske viktigaste motivet till att använda begreppet refeodalisering är att fenomen som förefaller höra hemma i det postmoderna samhället uppvisar stora likheter med de förmoderna samhället. Övergången från det förmoderna samhället till det moderna var en process av institutionalisering, slarvigt uttryckt. Det förmoderna, feodala, samhällets personliga kreditrelationer, grundade på ett personlig borgen och namnsäkerhet, ersattes med kreditlagstiftning och bankväsende. En arbetsmarknad byggd på rekommendationer och gott rykte ersattes med arbetsförmedlingar och formella betyg. En förmodern tjänstemannaroll, byggd på uppfattningen att tjänstens grund var ett personligt förtroende mellan den feodale härskaren och ämbetsmannen, byttes ut mot en tjänstemannaroll byggd på rättsäkerhet och objektivitet. Familjen och släkten som socialt skyddsnät byttes ut mot allmän pension och föräldrapenning.
Så kan man fortsätta i all evighet med att rada upp institutionella arrangemang: organisationer, regler, rutiner, som skapats för att ersätta det förmoderna samhällets bas: det personliga beroendet. I stor utsträckning har det personliga beroendet i det moderna samhället fortsatt att existera inom ramen för formella organisationer och där fört ett slags skuggtillvaro, alls ej oviktigt, men inte allenarådande.
Vad händer då med ett samhälle som inte upprätthåller respekten för de formella institutionerna, ett samhälle som blir mer "flexibelt" och tar större hänsyn till individens drift att agera i enlighet med sin sociala position och sina sociala band? Och som heller inte stödjer den individ som önskar att gå emot denna logik? Det finns god anledning att anta att ett sådant samhälle kommer att bli mer likt andra nu existerande samhällen där de personliga lojaliteterna är viktigare, och där större andel av resurserna ingår i en interpersonell bytesekonomi.
Det blir ett samhälle med högre korruption, lägre rättsäkerhet, större utrymme för familjebanden, ett mindre genomskinligt samhälle, där folkhemmets identitet delas upp i många gruppidentiteter. Det blir också ett samhälle där klyftan mellan den offentliga bilden av hur samhället fungerar och samhällets reella funktionssätt blir mycket stor, försåvitt informationssamhällets förespråkare inte på allvar lyckas ersätta bilden av det svenska folkhemmet med någonting annat.
Informaliseringen av samhället kommer med stor sannolikhet att drabba mindre privilegierade grupper relativt hårt. Individer som av någon anledning har låg status och få resurser har lite att byta med i nätverksamhället. För den som inte har makt och resurser i samhället är lagar och regler, pensioner och Högskoleprov, mycket mer betydelsefulla än för de andra: för den etablerade medelklassen och eliterna. För den fattige är de formella rättigheterna nycklarna till det drägliga livet.
För oss alla är de moderna institutionerna också demokratibärare, de möjliggör allas lika rättigheter och skyldigheter i samhället. Därför är de värda att värna mot nätverkslogiken. Jag säger med andra ord: jag vill inte leva i nätverkssamhället! Vill du?
Ansvarig utgivare: Arne Jarrick, e-post: arne.jarrick@vr.se
Projektansvarig: Helena Bornholm, e-post: helena.bornholm@vr.se
